~Your pain our pleasure~
Jag fick som en del av er vet själv information om EDS för ca. 3 år sen och har valt att sätta denna diagnos så länge även på mig själv i väntan på sjukvårdens officiella stämpel. Min son fick denna i Mars i år och eftersom detta är en ärftlig sjukdom måste han ju få den från någon…
Sen den dagen för 3 år sen då min första klient klev in på min mottagning har jag spenderat tror jag nästan varje vaken minut att studera detta, prova saker, alla alternativa vägar möjligt tror jag, men också läst, läst och läst.
Jag har även en kollega, som vi tillsammans kunde konstatera att hon hade det som kallas för AAI/CCI (vi visste inte då att det var det som det kallades, men att hennes C2 var extremt instabil kunde vi kanska lätt konstatera, då jag enkelt kunde trycka rätt den, men så fort hon suttit upp i några minuter låg den snett igen). Hon anser sig också idag ha EDS och för en del år sen ramlade hon från en ställning som hon hängde upp och ner i och därmed landade hon direkt på huvudet med tryck från hela kroppen och vi har valt att kalla detta för ”dykolycka”.
Ni vet när man säger till folk, dyk inte från klippan eller bryggan om du inte vet hur djupt det är eller om någon sten finns. Då kan man slå i huvudet! Lite samma kan man ju få om man som hon ramlar från en stege och slår i huvudet först eller om man exempelvis håller på med hästhoppning och hästen stannar och man flyger över hästen och dunkar i huvudet eller om något faller hårt på huvudet uppifrån osv… Så jag har valt att kalla alla dessa för ”dykolyckor” där man får ett trauma på kotorna C1 och C2 med en viss skada på de ligament som håller dessa stabila.
Intressant i ämnet kan vara att mellan kraniet C0 och Atlaskotan C1 och Axis C2 finns inga diskar, utan dessa börjar mellan C2 och C3 och ner genom hela ryggkotpelaren. Så oftast när man besöker sjukvården och får en röntgen (slätröntgen, CT eller MR) så tittar nästan alla bara på C3 och neråt då de vill se hur diskarna har det. Mycket få eller nästan ingen tittar på ligamenten eller ens på C1/C2 förhållandet. Detta är intressant tycker jag!
Jag uppskattar att ca 30% eller kanske fler har en viss problematik med överrörlighet som kommer till min mottagning. Många som kommer till mig är just sådana som provat det mesta, läkarna hittar inget allvarligt att operera eller åtgärda, sjukgymnaster/fysioterapeuter tränar, men ingen jobbar mellan dessa två yrkesutövare. Här verkar jag kunna fylla en viss funktion utan att jag får kalla mig legitimerad på något vis eller ens jobba med sjukvård, för jag arbetar med ”friskvård”. Jag befrämjar hälsa brukar jag säga.
(sen att den utbildning jag har numera är en en medicinsk universitetsutbildning i Latinamerika och Mexico gäller tyvärr inte här i Sverige)
(Fritt översatt)
Så varje år träffar jag ganska många med olika form av överrörlighetsproblem, EDS och i vissa fall då även problem med instabilitet mellan C0-C2. Att hjälpa dessa personer är inte helt lätt och kräver oftast betydligt mer än det som vi vanligtvis utlovar ”en behandling” utan i lite olika fall kan man behöva arbeta flera gånger på atlas, man kan behöva lägga rätt C2 flera gånger. Många får köpa nackkrage för att stabilisera nacken en tid medan man tränar ett gediget program för att hålla detta stabilt. Det är helt enkelt ganska hårt arbete både för kund och terapeut. Men för många är det värt det!
Visst kan man åka till England, Spanien och USA för att försöka operera fast sin Atlaskota och i vissa fall kan det även vara nödvändigt kan jag också tycka. Men många har inte så mycket att förlora på att komma till mig och göra sitt bästa i 1-2 år för att se om man kan få en ökad livskvalitet utan operation. För som de som lever med EDS vet, och de som behandlar de med EDS vet, att dessa personer är inte så tacksamma att operera i alls, med tanke på deras läkningsförmåga, ärrbildning m.m.